♥ Smygande duntofflor & krångliga krumbukter ♥

Jag är inte särskilt imponerad av utseendet på nya Facebook. Framför allt känner jag att de håller på att förlora allt vad integritet betyder, genom att skapa den nya live-feed-rutan till höger på startsidan. Rutan som på sekunden visar vad alla kommenterar i sina vänners statusuppdateringar, vad de gillar för bilder, skriver i grupploggar osv. Grupper som egentligen är stängda och enbart till för en sluten grupp människor, blir plötsligt synliga för oss andra för att vi har vänner som kommenterar i dem... Hur tänkte ni där egentligen, Facebook?

Om det hade funnits en "Ogilla"-knapp

så hade ni fått en stor tumme ner från mig...

Jag är faktiskt inte intresserad av att se vad alla mina 279 FB-vänner kommenterar, gillar, skriver osv i realtid. Framför allt är jag inte intresserad av att alla mina 279 FB-vänner hela tiden ska se vad jag kommenterar, gillar osv. Det innebär ju dessutom att alla kan komma åt även mina vänners statusuppdateringar som jag kommenterar... Det är inte ok.

Så jag kommer att vara väldigt tyst och stillsam på Facebook from nu...

Jag kommer inte att gå ur, för jag skulle sakna alltför många av er. Jag kommer att finnas där... men jag håller mig lite i bakgrunden. Smyger runt i duntofflor så att det inte hörs så mycket ;) Jag kommer inte att kommentera och "gilla" så mycket. Och troligtvis inte lägga upp fler fotografier på Sparven, de hamnar numera endast i bloggen. Och om jag känner att jag vill kommentera något särskilt eller har något vettigt att säga, så skickar jag ett personligt meddelande istället...

Jo ett litet "Grattis på födelsedagen" kan jag sträcka mig till att skriva offentligt i era loggar, för det är väl bara trevligt att folk får veta att ni fyller år? ;)

Jag har kanske Facebook att tacka när allt kommer till kritan? För som min kloka vän Sandra uttryckte sig när hon gick ur FB för ett litet tag sedan: "Det är så förbaskat skönt att inte vara så tillgänglig hela tiden!".

Det är väl för väl att jag inte har fastnat i Twitter dessutom,

den här skylten är ganska talande...

Jag har ju redan börjat vänja mig av med Farmville för länge sen :) Inte för att jag varit beroende av spelet men det är rätt skönt att överhuvudtaget slippa tänka: "Ånej, nu glömde jag skörda mina vindruvor ikväll, nu kommer de att vara ruttna imorgon..." För jag bryr mig faktiskt inte om att de ruttnar! Det är klart att jag håller farmen flytande... När jag har kommit så långt med min fina farm så känns det ju dumt att lägga ner den helt. Så den går runt helt enkelt, jag har en bra omsättning på min vintillverkning och tjänar grymma pengar på det ;) Men jag orkar inte hålla på med alla nya "uppdrag" som hela tiden ska klaras av inom en viss tid - för annars får man inte den nya fina hästen med rosa sadel och blommor på öronen. Jag kan faktiskt inte bry mig mindre...

Att folk orkar hålla på... Detta är ett tydligt exempel på FV-beroende :)

För i mitt riktiga liv - utanför Facebook ;) - har jag ett ännu större uppdrag att utföra. Det är också tidsbegränsat på sitt sätt... Uppdraget "Sparven" har nu gått in i utmaningen "klara av så många middagar en mamma kan på en vecka, utan att ha fullt krig vid matbordet. Eller bredvid matbordet.. Eller under matbordet...". Jag kallar det "en 2-årings krumbukter" när jag ser min dotter ligga på golvet, skrikande, gråtande, fäktande med sina små knytnävar och sparkande med sina små fötter... Det är helt fantastiskt hur fel det kan bli för en 2-åring, bara för att mamma råkar hälla lingonsylten på potatisen och inte bredvid... Hur kan någon som är så söt bli så fruktansvärt arg?! Det måste vara väldigt jobbigt att vara liten och inte riktigt veta vad man vill...

Det är inte varje kväll hon somnar med sol, fågelkvitter och sång i humöret ;)

Kramelurer

Mia