Disktrasan på bänken är egentligen alldeles för smutsig för att få ligga kvar, diskhon är halvfull och på spisen står stekpannan odiskad. Det ligger leksaker utspridda överallt efter sex dagar hemma med en sjuk Sparv. Vi har högvis med papper, post och tidningar att ta hand om... Och av alla skor i hallen att döma, så skulle man kunna tro att vi bor minst åtta personer i huset! Vi har kanske samma röra som hemma hos de flesta småbarnsföräldrar? Men just nu känner jag bara att det är så himla svårt att få livspusslet att gå ihop!
Jobb, dagis, VAB, shopping, MAT, hushållssysslor...
Vardagspusslandet gör att klockan skulle behöva fler timmar!
När jag kommer hem från jobbet en vanlig frisk vardag, oftast kring 16:45, så kastar jag in datorväskan i hallen, sliter med mig barnvagnen eller pulkan och formligen springer hemifrån för att hämta Sparven på förskolan... Sedan vill jag ju bra gärna bara s l ä p p a allt, för att ägna all tid åt henne när vi kommer hem. Men NÄR ska jag hinna göra allt det andra som måste göras då...?
Handla mat, laga mat, städa, diska, ta hand om tvätt, köpa presenter, planera middagar, reparera trasiga leksaker, bekymra mig för elpriser & eksem, byta ut nedbrunna värmeljus & smutsiga disktrasor, fundera kring födelsedagar, ta hand om insamlingar, se till att det finns extrakläder på dagis och leta efter mystiskt försvunna pusselbitar...? För "Pippi saaaknas mamma!!" Och så dessutom gärna klämma in några minuters egentid mitt i alltihop? Och tid med min man? Vad tror ni blir lidande?
När Sparven sover har vi möjlighet att få massor gjort! Men då vill den här trötta mamman bara sätta sig ner i soffan och koppla av...
Mitt i röran i vardagsrummet (ironiskt nog ovanpå 2000-bitarspusslet som min man kopplar av med på kvällarna) tronar min dator... I den finns Bloggen, Facebook, Tradera, Linkedin, alla fotografier som väntar på redigering och annat som jag tycker är roligt. Det svider i min slitna mammasjäl att jag inte alltid är så närvarande i min närvaro på kvällarna, men de sociala medierna är min form av egentid. Både när jag hinner och egentligen inte hinner...
Det är ju trots allt ett sätt att både koppla av och dessutom hålla kontakten med många av våra vänner... för när ska jag hinna ringa/messa/maila/träffa alla?
För så här är det; En mamma ska klara allt, veta allt och lösa allt. Annars blir barnen förtvivlade & förvirrade. För de räknar med att mamma kan. Allt. Och hon kan inte allt för att hon KAN - utan för att hon måste. Utan mamma stannar allt. Mamma är navet som allt snurrar runt. Hon är infrastrukturen. Hon är E4:an, riksväg 73 och alla grusvägar, hon är hamnen och flygplatsen.
Och det fungerar så länge man orkar hålla allt rullande. Men vad gör man när man känner att allt tar mer och mer tid i tillvaron? Sätter man upp vägspärrar? Bombar infrastrukturen? Men hur gör man det utan att civilbefolkningen (läs familjen) blir lidande?
Jag har börjat läsa "Familjens projektledare säger upp sig" - en mammas bok om hennes egen familjs logistik. Jag inser att jag ofta ler skönt igenkännande åt hennes vardag. Kanske kommer hon fram till någon lösning till problemet i boken? Det återstår att se... :)
Och så är det Alla Hjärtans Dag idag. Det blir förmodligen precis som vilken dag som helst. Varken min man eller jag uppmärksammar den här dagen särskilt mycket. Sparven får precis lika många pussar som vanligt och vi äger ingen hjärtformad bakform, så det blir inga hjärtekakor till efterrätt ikväll... Vi kanske - kanske - dricker ett glas vin till vår pasta... om vi inte är för trötta. Sparven kommer troligtvis att få en glass men hon kommer förmodligen inte att förstå varför ;)
Min egen lilla "Pippinina Stumpstump" och hennes pappa
♥
Och vet ni, min fina fina lilla familj... Jag älskar er inte MER just idag, bara för att man har ritat in ett litet hjärta i kalendern... Jag älskar er precis lika mycket varje dag - året om! Ni är det finaste jag vet, ni är de som ger mig trygghet och glädje i vårt stressade livspussel. ♥ För vad vore jag utan era andetag? ♥
Kramelurer
Mia
