Jag gick ju till doktorn för ett par veckor sedan... Jag ville få reda på om det låg något bakom min förlamande trötthet och varför jag ständigt gått och känt mig ledbruten, trasig och ledsen sedan ett tag tillbaka. Den första läkaren jag fick träffa, pratade med mig med bebisröst och sa "Lilla gumman" lite för många gånger för att vinna något som helst förtroende hos mig. Så jag sökte mig till en ny läkarmottagning och fick superdoktorn Anders som tog mig på fullaste allvar. Respekt.
Det var dessutom en lite trevligare mottagning som ligger närmare vårt hem,
så jag är himla glad att jag sökte mig dit istället...
Efter massor av provtagningar, skriftliga tester, spontana frågor och en lång pratstund så kom han fram till att jag är stressad. Ganska mycket stressad till och med... Det finns en särskild skala av stress, där man på skalan 0-30 helst ska ligga mellan 0-5. Upp till tio är ok, 10-20 är stress och 21-30 är extrem stress med inslag av ångest och depression i de höga siffrorna. Jag låg på 20 :-/
Så jag fick tre läxor och ett gäng förmaningar. Han tyckte att jag skulle börja sova ordentligt. Jag skulle även börja äta regelbundet; tre riktiga mål mat och fyra (!) mellanmål varje dag. Min första spontana fråga var: "Men NÄR ska jag hinna äta alla de mellisarna då?" och han skrattade lite innan jag förstod vad jag precis hade sagt ;)
Jag skulle även börja röra på mig. Riktig motion. Inte räkna in den stressade låtsasmotionen mellan tunnelbanan & kontoret eller mellan hem & dagis. RIKTIG motion med flås och rensade tankar. Han ville också att jag ska börja prioritera mig själv samt be om hjälp & assistans, framför allt av min man.
Så nu är det dags att börja sova HELA natten i din egen säng, lilla Sparv!
Inte på tvären på mammas sida av sängen från klockan tre på mornarna...
Men jag har faktiskt fått sova hyfsat bra. Sparven har inte haft någon direkt terrornatt med nattskräck sedan jag var hos doktorn. Hon har dessutom sovit hela nätterna i sin egen säng, så det är som om hon förstått att mamma behöver vila. Jag gör små framsteg med maten men det är tufft att få in alla mellanmål... Om jag äter fyra äpplen på kvällen innan jag går och lägger mig, räknas de som fyra mellanmål då? ;) Motionen har jag inte kommit igång med alls... För bland det första som hände när min kropp började vila, var att vi blev sjuka...
Så nu är både Sparven och jag hemma sedan i fredags med monsterförkylning, hosta och feber. Vi vilar, tittar på film, äter glass, dricker te med enorma mängder honung och myser i soffan tillsammans.
Men nu finns det åtminstone en ny motivation och ett spirande hopp
inför våren & sommaren.
Bara det faktum att vi har fått lägga undan vinterjackan och att Sparven kastar av sig mössan när vi går ut, gör att energin sakta börjar smyga sig tillbaka.
I mitt nya liv kommer det inte att bli uppdatering av bloggen lika ofta. Jag är ledsen för det :´( men det är en av åtgärderna för att minska stressen, sänka ambitionsnivån och höja fokusen på de viktigaste delarna i livet. Mig själv och min familj.
Och det är faktiskt hemskt svårt att inte bli glad och tillfreds med tillvaron i sjukstugan, när jag nyvaken möts av denna morgonglada Sparv som ropar;
"Mamma, e du vaken? Vi har sovit färdigt nu!"
Klockan 09:15 en måndag. Sommartid visserligen... men ändå! ;)
Och apropå Hopp...
... så är just den filmen stor favorit här hemma just nu.
En sån där film som Sparven sitter klistrad framför från början till slut. Det är bra med såna filmer när mamman är lite lite sjukare än Sparven ;)
Hoppas ni mår bra allihop. Stressa lugnt...
Kramelurer
Mia
